Vi tar en dag i taget
Jag vet inte vart tiden har tagit vägen. Känns som om det inte alls var längesedan jag tog studenten, slutade nian och tillbringade större delen av mitt liv med att bara göra ingenting. Ett liv och en uppväxt i Vindeln var en bra start och jag är glad att jag tillbringade min uppväxt i en trygg miljö i ett samhälle ute i skogen. Jag tror att det har gett mig perspektiv på livet. Nu när jag flyttat till Umeå och har bott här i över ett år tror jag att jag uppskattar hela grejen att växa upp i en by, ett samhälle där ingenting kan hända. I alla fall inte på min tid och verkligen inte i samma utsträckning som det kan här. Varje vecka hör man om något nytt hemskt som hänt och jag är glad att jag slapp fundera över sånt.
Nu när jag fyllt 20, har blivit vuxen och mer självständig känner jag mig som en helt ny person. Ett år har gått av universitetsstudier och jag känner att jag måste pausa ibland och tänka på varför jag pluggar för ofta sitter man med huvudet i böckerna hela dagarna utan att man märker att tiden bara går och går. Att jag bor här och studerar har gett mig väldigt mycket ansvar. Förut kunde man gå till skolan, få middagen serverad och sen göra vad man ville för läxor var inget att tala om på den tiden. Men nu handlar allt om att stiga upp, ha en budjet som gör att csnlånet och bidraget räcker hela månaden ut och plugga tills man kan boken utan och innan. Allt handlar om rutiner och att göra ett bra jobb.
Att jag vuxit så mycket under ett helt år känner helt otroligt. Att gå från en blyg tjej till en helt annan människa, har aldrig känt mig så stolt och stark över mig själv(för att låta som blondinbella). Att vara så stolt över sig själv att jag faktiskt klarar av att läsa ett svårt ämne, för ekonomi är verkligen ingen barnlek, det trodde jag aldrig för det är så långt ifrån bild och form man kan komma. Men jag vill verkligen det här och det är det som gör att jag orkar och vill lära mig massa kluriga och helt ofattbart svåra saker. Jag sliter mitt hår just nu på grund av statistiken men jag ska klara det för jag har aldrig misslyckats med något förut och det ska jag inte nu heller.
Under mitt år har lärt mig ofantligt mycket. Hur mycket kommer jag inte då att ha lärt mig när alla mina år är slut? Jag har lärt mig att vara en bättre, socialare, roligare person. Jag har träffat fantastiska människor och jag väljer att umgås med dom som jag trivs med. Jag känner mig lyckligt lottad att jag är den jag är just här och det är det som gör att jag läser och läser fast ögonen blöder och klockan är mycket senare än vad den borde vara. Men det är det som är studentlivet, att offra lite sömn, bara för att i slutet kunna ta igen allt när nästa tentafest börjar.
